Funderingar efter operationen

De är 8 månader sedan jag gjorde min operation. Oj vad saker som har hänt, de är inte bara saker som har med operationen att göra. Tror steget att operera mig gjorde att jag tog tag i en massa andra saker i mitt liv än bara min övervikt. Samtidigt som jag mått väldigt bra har jag mått lika dåligt för andra saker.

Jag på Meduza - Februari 2010

Kommer ihåg när jag berättade för första gången att jag funderar seriöst på att göra denna operation, jag satt i Sickla med Astrid och åt lunch när jag berättade för henne att jag funderade på att göra en magoperation. Då hade jag funderat på en operation ganska länge, med länge menar jag år, hon berättade om en vän hon hade som hade gjort operationen. Kul att höra flera som gjort operation som jag funderade på. Sen gick det säkert ett halvår eller så innan jag väl gick till min läkare för att få en remiss.

Wow, vilken känsla, äntligen hade jag masat mig iväg och tagit det första steget sen kom den långa väntan på operationen de tog väll ca 1 år från remiss till beslut från läkarna.

Nu är operationen gjord. Tiden direkt efter va ganska ok, hade inte ont men kämpade med att äta flytande föda i 4 veckor, urk va jag hatade soppor efter dom 4 veckorna. Höll mig ganska bra fuskade med lite med krämigare mat de sista dagarna på de 4 veckorna. Så vad har hänt på dessa åtta månader. Oj massor har hänt i mitt liv. Började väll med att jag vågade vara mig själv lite mera, vågade stå för saker jag tror på. Tog en del beslut som innebar att jag förändrade mitt liv ganska mycket över en natt. Så här i efterhand har många av besluten efter operationen kommit till för att jag vågar.

Sen finns det ett flertal vänner som verkligen har stöttat mig i alla mina svårigheter efter operationen, vågat tala om va dom tycker, säger saker som gör att man blir glad när man är nere.

De som jag tycker har varit de roligaste med att gå ner i vikt är att jag fått komplimanger som jag aldrig fått förut de är verkligen kul. Att folk tycker att man ser bra ut, de är ju de som är idealet i samhället att passa in. De är väll lite därför man inte vill se ut som en valross, men jag kan väll inte säga att jag gjorde operationen bara för att passa in i samhället utan för att jag tröttnade på att jag inte orkade med längre, orkade inte gå med hunden, orkade inte ta tag i något, allt i livet va jobbigt, ta på sig skorna, duscha, ta en promenad bara sitta va jobbigt.

En av de närmaste vännerna sa till mig för någon månad sedan. Du ser ut att trivas och du sitter mycket bättre nu. Du flyttar inte på dig hela tiden, de hon menade va att jag tidigare hade svårt att sitta still, jag flyttade ställning nästan hela tiden när vi tittade på film osv. De hade jag inte tänkt på men de stämmer bra. Å en av de andra sakerna sover sjukt mycket bättre efter jag nästan tappat 50kg. Snarkar inte längre, pratar dock i sömnen säger en av Katrin som söv över hos mig i några dagar *ler*. Hoppas man inte säger något man inte borde göra. Hihi, alla har vi ju saker i garderoben som inte bör komma ut eller *ler* *blink blink*

Sensommaren 2008

Tror inte jag hade klarat dessa månader om de inte hade varit för mina vänner. Dom har stöttat mig i alla meningar. Därför vill jag tacka er.

-          Anna du har varit en räddande ängel i många situationer, tack vännen för Dixi.

-          Jenny att du funnits där när jag behövt prata med någon dygnet runt.

-          Katrin för dina underbara kramar som oavsett ditt tillstånd gett mig en oerhörd känsla av lycka och sann vänskap.

-          Monica, det finns ingen som känner mig så bra som du. Du är min ängel.

-          Katarina, du har varit en doldis men du finns där och du vet att jag finns där för dig också.

-          Cilla & Jannica som har kommit med alla kloka ord som fått mig på fötter igen efter jag mått så dåligt över vad som händer. Ni är världens bästa kusiner. Älskar er.

Den jag vill tacka mest är Astrid, utan dig hade många saker som jag gjort under de senaste 8 månaderna aldrig hänt över huvudtaget. Tack för att du vill vara min vän och jag får vara din ”knasa”. Sedan jag lärt känna dig har mitt liv sett helt annorlunda ut. Du ger mig styrkan att våga, livsgnistan att orka gå vidare och glädjen att vilja leva. Tack Astrid. Det finns inga ord för vad du är.

Till alla som funderar på att göra en operation kan jag inte säga annat än gör den. Jag har inte haft några problem när de kommer till hälsan som är fysiskt relaterad däremot skulle jag säga att tänk på varför du vill göra operationen och vad som ligger bakom ditt problem innan och börja bearbeta de för de är den mentala biten som har varit svårast, svårt att förstå vad som händer med kroppen ibland, väldigt ofta har jag svårt att förstå att det är jag som står framför spegeln är fortfarande en valross, känslan sitter kvar väldigt länge tror ja.

Jag har brottats med känslorna att ingen vill ha mig för jag är ju ful, fet och äcklig sedan tidigt i tonåren och de är svårt att ändra på de så där direkt men mina vänner har börjat ge mig redskapen att gå vidare och förstå att jag är jag och jag har massor att erbjuda, jag är snygg, sexig och charmig.
Jag kan. Som jag tidigare skrivit i min blogg är det ”Towanda” som gäller nu. För er som inte förstår se filmen ”Stekta gröna tomater”

Våga som är hälften vunnet. Ta steget! Det är bara du som vet vad du vill, våga är ordet.

Små kramar från en före detta tjockis